Jag drömde om dig inatt. Drömde att det var vi igen.
Kan jag egentligen säga igen? Var det någonsin vi?
Drömde att du bortförklarade dig.
Glömde bort.
Jag vet inte om jag saknar dig eller bara minnena.
Hur länge måste du finnas kvar?
Ibland tror jag att det är borta, att ärren har läkt.
Du finns alltid kvar. Ibland mer. Ibland mindre.
Men du finns alltid kvar.

Lägenheten är full med gula och blåa ballonger.
Serpentiner hänger kvar i lampkronorna.
I hallen möter en mycket mindre mig glatt mina ögon.
Alla var där bara för mig. Det var min dag, min egna dag.
Tjugofyra timmars firande.
Jag tror jag har tagit studenten.

Fan vad jobbigt allting är.
Onödigt jobbigt.
Alla rum är fyllda. Inga hus finns kvar för mig.
Inte så konstigt om man får alla papper månader efter de andra. Klart att allt är slut.
Ett av alla samtal gav någonting. Jag får resterna.
Det som ingen ville ha.
Är det där jag ska bo? I det rum som inte dög åt någon annan?
Jag måste ju bo någonstans, och jag vägrar på inneboende hos en gammal tant som antingen inte pratar med mig eller vill att vi ska äta kakor och dricka te.
Jag vill flytta hemifrån.
Om jag inte trivs får jag lösa det på plats.
Det löser sig.
Det måste lösa sig.

Samla dig. Okej. Vad är det som kan ske nu?
Hon som tog mitt nr kan ringa tillbaka för att någon drog sig ur.
Mr. Cox mailar tillbaka fantastiska bilder på mitt blivande rum.
Jag tar en ringrunda till imorgon och får tag på de som inte svarat.
Det är det enda som kan hända inom situationen skaffa boende-ångest.
Okej. Det löser sig.

Det är en livsstil. En passion. Ett beroende.
Det är inte ett val jag har gjort. Det är vad jag är.
Om jag inte dansar finns jag inte.

Längtat efter solen på en gråregning dag.
Planerna blev inställda. Jag känner inte för att göra någonting.
Ge tillbaka molnen så att jag kan sitta inomhus utan att tyngas av samhällets krav.
Det är inte ens så varmt ute. Allt är en bluff.
Jag har ingenting att göra.

Jag är avundsjuk på mitt förflutna. Förra sommaren jobbade jag på American Apparel. I år har jag inte ens ett jobb. Varför höll jag inte hårdare i drömjobbet alla hipsters trånar efter? Jag fick betalt för att gå runt i mitt favoritmärkes kläder. Istället för att verkligen se till att få jobba extra någon dag i veckan, eller börja ragga årets sommarjobb redan i mars, lät jag allt rinna ut i sanden. Älskade american apparel, kan det inte bli du och jag igen?


Alla får ligga på American Apparel. Hipsterligga.

Now I'm not missin' disco, I'm not saying punk is bunk.
I can't settle for heavy metal, cause I got to have that funk.

I like soul with a capital S.

Jag går aldrig utanför dörren utan att markera mina ögonbryn. Även om jag bara ska träna. De ska alltid vara mörkbruna.

Idag fick jag en mindre panikattack när jag insåg att jag glömt att skicka in registration form och health report till den skolan som jag ska börja på till hösten. Man tror att allt är fixat och klart. På bara några dagar har min framtid blivit skrämmande oviss. Nu, kl 01.48, kom jag på vad som egentligen hade hänt. Och det var mitt fel. Det var inget brev som hade kommit bort i posten. Det var inget mail som inte skickades. Jag glömde bara bort det.

Det var mitt fel.

Jag vill ta en liten paus från att existera. Allt blev så jobbigt. Tur att man ska till Fasching imorgon med fina vänner. Då kan jag glömma bort att livet är så mycket svårare än vad jag låtsas om och spana in snygga män med skägg istället. Känns som en mycket bättre sysselsättning än att ligga vaken och inte kunna sova.

För att melankoliskt och svårt på Fotografiska får folk att se en som mystisk och ytterst kulturell. Fantasimiljöer med spökliknande småbarn i vita klänningar ger ett ypperligt tillfälle att titta begrundande, som att man förstår exakt vad Helena Blomqvist vill förmedla, och imponera med djupa tolkningar.